Lidingöloppet 2017

Lidingöloppet hade kunnat få vara mitt "challenge of the year". Det är inget orimligt lopp att sätta som säsongens huvudmål. Tre mil är svinlångt och banan är riktigt grisig. No doubt. Sanningen är ju också att jag egentligen har haft loppet i åtanke hela sommaren. Jag visste ju att jag behövde ha något mer som skulle utmana mig på riktigt för att inte tackla av fullständigt efter Vansbro Triathlon. Det har gått tre månader sedan Vansbro. Det har gått fyra mnader sedan Stockholm Marathon. Hur lång tid som helst att göra en ordentlig förberedelse inför tre backiga mil på Lidingö. Hur gick det med det tyckte jag? Så här säger Funbeat.

sommarlop_59c925af9606ee5391abe1fc.jpg
 

Det har blivit mycket löpning i sommar, men det mesta är semesterträning i brist på annat. Jag sprang en skvätt var och varannan dag men mest korta pass för att legitimera hängmattan och hamburgaren. Historien av långpass efter Stockholm Marathon innehåller endast fyra pass över 20km. Tre av dessa har varit tävlingslopp på halvmaradistansen. Min längsta löptid är två timmar och åtta minuter. Endast två gånger har jag sprungit i över två timmar. Och endast två gånger har jag sprungit något som skulle kunna liknas vid backintervaller. 

Antingen så ser jag det som att jag helt har befriat mig själv från prestationskrav och förväntningar och bara lunkat på. Eller så har jag kanske nonchalerat Lidingöloppet lite i år. Inte riktigt gett loppet den status av kraftmätning som det faktiskt förtjänar. Jag tog det lite på uppstuds när jag anmälde mig med en månad kvar till race. Tänkte att jag har rutin och erfarenhet av långa lopp så det räcker nu. Förra gången jag sprang loppet var det min dittills största utmaning. Jag hade precis gjort en olympisk triathlon, men det var också enda gången jag tävlat i tre timmar. Vad jag gjorde för extraordinära förberedelser då vet jag inte, men jag tror åtminstone att jag hade respekt på ett annat plan. Jag vet inte om allt ligger i förberedelserna eller om jag bara hade en tung och dålig dag i lördags. Jag vet inte om det finns någon förklaring i min kropp som legitimerar att jag skulle behöva förflytta en tung och otymplig bromskloss i tre mil. Mitt Lidingölopp går hur som helst till historien som det kanske värsta krig jag fört mot mig själv. Fysiskt och mentalt.

Före loppet:
Rejs-dagen började tidigt tidigt med väckning 5:45 för havregrynsgrötsfrukost och avfärd till Gävle för tåg mot Stockholm som skulle avgå vid halv åtta. Jag gick fram och tillbaka länge och väl och letade min plats. Hur kan jag ha 76 när det bara finns 52 platser i vagnen? Fattade inget, tills jag insåg att jag skulle åka i en liten djurkupé med fyra platser. Jag klev in och golvades av tre personers ackumulerade utandningsluft som potentiellt CO2-anrikats hela natten utan utbyte. Pust. Det fanns tack och lov inga djur i kupén, men väl en kaninbur som gjorde att hela det lilla utrymmet dessutom hade antagit en lätt doft av halm. Jag knölade ihop mig i stolen och försökte sova, och när jag kvicknade till strax före Stockholms Central satt där en huvudvärk som inte riktigt ville ge sig. Om orsaken var anaerob miljö eller oergonomisk sovställning kan väl vara osagt. Från Centralen åkte jag i alla fall tunnelbanan till Ropsten och sedan buss till Lidingö. Som tack för att en åkte buss till loppet fick en chokladmedalj, och ett ark med ätbart papper (!).

image_59c8f0a9e087c33ffbb6b1fd.jpg
 

Jag hade tydliga skräckminnen från 2013 när jag och Ida var ute i svängen totalt utan rutin. Vi var sena överallt, det var människor överallt, vi köade säkert en timme till bussen och vi sprang till starten av vårt 15km-lopp. Nu har jag lite bättre koll och eftersom jag kom så pass tidigt var det väldigt lugnt i Ropsten. Det gick smidigt att hitta en buss och komma på plats. Inte heller på mässan var det särskilt mycket människor så det gick snabbt att få ut nummerlappen och hitta ut på andra sidan. Där satte jag mig på läktaren i gråvärdet och blev snabbt hittad av de här sköningarna som rutinmässigt laddat med lunch. Jag hade med mig tre bananer..

image_59c8f0a9e087c33fdfb2847b.jpg
 

Det var svårt att veta hur jag skulle lägga upp ätandet när det hade blivit så tidig frukost. Jag fick i mig macka, bananer och en äcklig ProPud och det kändes tillräckligt för stunden. Mest störde det dock att jag bara hade haft med mig en halv liter vatten och inte hittade någonstans att fylla på vattenflaskan. Huvudvärken från tåget ville inte ge sig och jag kände mig ganska låg redan långt före start. Inte så lovande. 

Efter taktiktoa och väskinlämning var det dags att bege sig till startområdet. Deet tog tid att gå och vi kom inte alls i så god tid som vi hade tänkt. Jag hade där och då ännu inte bestämt mig för om jag skulle springa i långa eller korta byxor. Jag hade korta byxor och calves på mig men oroade mig lite för mycket för vadkramp. Mitt starkaste minne från LL 2015 är just vadkramp. I hela sista milen. Jag inbillar mig att det funkar bättre om jag stänger in vaderna i så mycket kompression jag bara kan så alternativet var calves samt stenhårda tights som förhoppningsvis skulle klämma åt på rätt ställe. Jag bestämde till slut att jag skulle byta brallor. Det var ungefär det enda jag hann göra innan det var dags att bege sig in i startfållan. Lycka till till kompisarna och så marsch iväg.

Loppet:
Startskottet gick och jag kände ganska direkt att kroppen svarade konstigt. Till att börja med kände jag mig som sagt lite vätskeminus, men jag kände mig även sjukt instängd i byxorna. Inte så farligt över vaderna där jag ville ha stöd, men låren kändes också alldeles strypta. Definitivt inget tal om ökad cirkulation. Bara hoppades att jag skulle vänja mig och komma igång. Jag ville springa jämnt och hoppades kunna hålla mig runt 5:50-6:00 som snitt för att ha chans att klara den där tretimmarsgränsen. Insåg dock tidigt att det inte var en sån dag. Det är backar redan i från början, men det är inte så mycket backar. Jag kände att belastningen var hög trots att farten var så låg och när jag sneglade på klockan visade den 181 slag/min i 6:00-tempo. Helt galet.

Jag insåg att jag måste fokusera på att sänka belastningen om jag ska fixa att ta mig i mål. Jag åker ju inte till Lidingö för att bryta, hur klappkasst det än må kännas. Jag sprang ganska tidigt ikapp och förbi en man som gick och pratade i telefon och jag hörde honom säga "bekymra dig inte så mycket om mig, men om jag dör i det här loppet så vet du i alla fall att jag älskar dig". 

Lite tänkte jag att det var en märklig situation. Varför går han där och tror att han ska dö? Sen började jag tänka på att jag inte vet hur långt jag faktiskt skulle kunna driva mig själv. För som sagt, har jag startat i ett lopp så vill jag komma i mål. Jag vet på riktigt inte om jag skulle avbryta innan jag har svimmat av i diket, och vad händer då? Jag kanske ska ta för vana att säga samma sak till Kalle innan jag sticker iväg på lopp. Och till mamma och pappa. Om jag dör i nästa lopp så vet ni i alla fall att jag älskar er.

Sedan jag passerade skylten med 27 kilometer kvar hade jag räknat ned tills loppet skulle ta slut. Inget bra tecken. Men jag ville inte tänka på döden. Mest ville jag bara tänka på att jag snart skulle komma till en vätskestation och få en liten boost. Jag slängde i mig en mugg sportdryck och en mugg vatten och fick lite hopp om livet. Fem kilometer är avklarade, nu vänder det snart. Nu försvann i alla fall några kilometrar relativt problemfritt och strax innan första milen kändes allt ganska bra. Dock kortvarigt bra. När skylten med 18km kom tog jag ett litet glädjeskutt tills jag insåg att den betydde att jag hade 18km kvar. Inte att jag hade sprungit 18. Fy. Fan. Började peppa mig själv med "snart halvvägs" trots att jag mycket väl visste att andra halvan är så mycket värre. Vi ska minnas hur långsamt jag faktiskt sprang och att det ändå kändes så här tungt. Låt oss fördjupa oss i min andra mil. Amen.

image_59c910de2a6b2211a34b8566.png
 

Ja, de flesta kilometrarna innehöll inslag av promenad men långt ifrån alla. Det gick inte att kräma ur mer än såhär och det skrämmer mig lite trots att jag tidigt insåg att jag inte fick bry mig om resultatet. Om det finns något positivt så är det väl kanske att jag slapp ha kramp. Jag sprang troligen för långsamt för att den mekanismen skulle slå till. Kilometer 24-29 såg likadana ut de också. Jämnjobbigt och skittråkigt att inte kunna prestera ett smack. Men jag behövde å andra sidan inte bry mig extra om att det blev promenad uppför monsterbackarna på slutet. Med knappt 1km kvar såg jag en tjej vricka foten och blev lite extra vaksam över vart jag satte mina. Stackarn skrek rakt ut och började halta. Så trist slut på loppet för henne. Där på sista kilometern kommer ironiskt nog också loppets enda varning om "brant backe". De har märkt ut en liten slänt som knappt märks i jämförelse med stupen som vi bemästrat tidigare.

Nåväl. Jag kunde i alla fall öka farten över gärdet på slutet och få till en hyfsad spurt in i mål. Stoppade klockan på 3:22 och kände mig väl ungefär långsammast i världen. Tjugo jäkla minuter långsammare än senast. Sen tänker jag på att jag faktisk ändå har förflyttat mig tre mil till fots och att det inte är så himla illa på vilket sätt man än gör det. Jag krigade i tre timmar och jag fullföljde trots skitkänsla. Lidingöloppet finns kvar och likaså chansen att klara det snabbare än 3 timmar. Det är lite bra för min karaktär och min ödmjukhet mot mig själv och mot sport överlag att allting inte alltid går mycket bättre än jag förväntat mig. Medaljen blev ju trots allt min.

image_59c92c072a6b22111fb0d860.jpg

Den har lite annat stuk än mina två andra medaljer från Lidingö men den kommer att passa fint in i samlingen. 
image_59c92b63e087c340047aaa18.jpg
 
Efter loppet:
Jag stapplade runt på målområdet och kände helt igen känslan från förra gången. Det är ett myller av människor i alla riktningar och det är helt hopplöst att veta vart en ska. Jag fick dagens första kaffe i alla fall, och hoppades att magen inte skulle strejka ur fullständigt på det. Någon form av mänsklig ström ledde till slut min väg till min överdragspåse och en annan ström tog mig tillbaka till Lidingövallen där jag hade väska och duschmöjlighet. Duscharna var iskalla och jag satt länge i omklädningsrummet efteråt och försökte tina upp samt äta resterna av mitt medhavda högklasskäk. image_59c92c439606ee29114a8434.jpg
 
Kompisarna hade tillträde till någon form av happening efter loppet och medan jag väntade på att få lifta med dem hem satt jag ute och tittade på storbildsskärmen från målområdet. Mannen i mitten på bilden heter Lars och går här i mål på sitt 53:e Lidingölopp. Han har alltså sprungit ALLA Lidingölopp som arrangerats sedan starten 1965. Han och två gubbar till tydligen. Hatten av och bragdmedalj till Lars.  
image_59c92c082a6b2211a34b8578.jpg
 
Så himla glad att jag slapp krångla med bussar och tåg på vägen hem. Istället fick jag käka drive-in-donken i baksätet på en Passat och utvärdera loppet med två andra som det gått lite trögt för. Vi var helt överens om att det var en tung dag på Lidingö och att tre mil kan vara långt så in i helvete. Maarits historia hittar du i vanlig ordning här
 
Nu är det ny vecka och nya tag. En påtvingad vilodag idag på grund av brutal huvudvärk hela dagen. Jag tror att det var smart. Imorgon blir det morgonsim i alla fall. Och så mitt spinningpass förstås. Be there!
Öpnna i nytt fönster