Ingen vanlig crawlkurs

Den här helgen spenderade jag och Simpis i min forna plugghemstad Uppsalalalalalala för en tvådagars intensivkurs med Simcoachen. Syftet med den här kursen är att hitta teknikpetet och finslipa detaljerna som ska göra oss snabbare på längre distanser. Tänket baserar sig på SwimSmooth och CSS (Critical Swim Speed) och vi hade fått hemläxan att göra ett CSS-test hemma innan kursen. Spänd av förväntan hoppade jag in i Maarits blåsvarta raketbil tidigt tidigt på lördag morgon för avfärd till Uppsala. Vi kom fram i bra tid och vi mötte upp gänget i foajén och vi fick en varsin mapp med information och bra-att-ha-grejer. En ny snygg mössa till samlingen bland annat.

image_5a11d5aee087c31d1b5423cd.jpg
 
Simfröken, Coach Anna, spred energi från första sekund och jag var direkt helt såld på henne. Så mycket kunskap och så mycket glädje i så liten kropp. Hon hjälpte oss först att programmera våra tempotrainers efter resultatet på våra hemmatester. Ur sin lilla verktygslåda plockade hon sen fram ett varsitt headset till oss så att hon kunde coacha oss medan vi simmar. Hur coolt är inte det?
image_5a11d5af2a6b22097820d79b.jpg
 
Sen var det dags att hoppa i vattnet för första gången. Lite insim och sen filmning för att fånga våra utgångslägen på pränt innan det börjar petas. Anna såg direkt min högra väderkvarnsarm och tyckte att jag skulle försöka sänka den lite. Dock börjar det direkt att gnissla i axeln så fort jag ens tänker på att ändra återföringen. Vet inte varför det blir så. Jag fick en snygg blå tejp och strikta order om att inte varken tänka eller peta på den axeln. En väderkvarn är så mycket bättre än smärta.
 
Första passet innehöll även en CSS-serie på 4x50 - 4x100 - 2x200 där vi skulle "stay with the beep". Mitt CSS-test visade att jag skulle ställa min tempo trainer på att pipa efter 24,5 sekunder  (400 på 6:20 och 200 på 3:04 ger CSS på 1:38/100m och så delar vi det på 4). Varje gång den piper ska jag alltså ha nått vändning eller målgång. Inte före (då simmar jag för snabbt) och inte efter (då simmar jag för sakta). Stay With the Fucking Beep upprepade fröken som ett mantra. Det kan inte bli tydligare. Men jag ska inte sticka under stol med att jag får jobba ganska hårt för att hålla hundringar på 1:38. Inte omöjligt, men jobbigt. Inte heller omöjligt att få till en 200:ing på 3:16, men betydligt snabbare än jag brukar simma. Hemma myser jag ju runt på 3:25-3:30 på sin höjd. Alltså typ 1:45/100m. Ofta ännu långsammare. Vad lär vi oss av detta? Jag tar aldrig i ordentligt på mina simträningar och jag har onödig långsamångest. För jag kan simma snabbare. Stay With the Fucking Beep om det ska hända något med utvecklingen. Jag måste sluta såsa runt i mysfart.
 
Efter att ha haft Coach Annas kvittriga stämma i badmössan i 1,5 timme klev vi ur bassängen och gick på lunch. Pommes frites-lunch. Vad är saken med lunchutbudet i badhus? Nåja. De flesta var nog helt mosiga i hjärnan av alla instruktioner och intryck. Men det kändes så himla himla bra. 
 
Sen var det föreläsning. Först några ord om vad det innebär att simma snabbare. Att det inte nödvändigtvis behöver betyda att träna på sprintdistans och snabbsimning. Det kan rent av stjälpa att fokusera för mycket på fart eftersom det skapar mjölksyra och vi inte vill träna för mycket anaerobt. Men alla är olika. En himla bra sak med Simcoachen och Swim Smooth-konceptet är att de inte på något vis vill stöpa oss alla i samma form. Även om målet för alla är att simma Smooth så kan smooth se ut på femtielva olika sätt och vi alla har olika förutsättningar. Anna ser precis vad jag behöver justera och peta på för att jag ska bli smooth på mitt sätt och det känns så himla skönt.
 
image_5a11d5a2ddf2b3208ffb82d6.jpg
 
Efter föreläsningen hade det blivit dags för vår filmanalys. Anna spelade upp alla våra filmer för hela gruppen. Ovanför ytan, framifrån och under ytan. Lite läskigt men såå himla himla kul och lärorikt. Hon pratade, visade, pekade, ritade. Spolade fram och spolade tillbaka. Paus och slow motion. Pilar, streck, detaljer utan dess like. Det märks så väl att hon verkligen verkligen brinner för detta. Hon ser allt. Vilka vinklar vi har och vilka vinklar vi borde ha. Allt med glimten i ögat och vi skrattade tills magarna krampade åt händer som var på väg i alldeles fel riktning.
 
Men det är allvar också. Hon ser hur min raka väderkvarnsarm kompenserar för den axelsmärta som uppkommer av inaktiv lats. Hon ser hur jag sätter i tummen först på min högerhand vilket också bråkar till det för axeln. Hon ser att min catch är lite för sen så att jag en liten stund i varje armcykel ligger och bromsar med båda armarna framför ansiktet. Hon ser min banan-arm där fingrarna pekar upp mot ytan i ett "stopp i lagens namn" innan jag påbörjar catchen. Men just den här frysningen (tror jag) tyckte Anna att jag skulle göra en fototapet av om jag bara retuscherar bort den sunkiga botten. För att det är så snyggt. Mhm. Jag har så bra horisontell balans trots att jag inte tittar rakt ner i botten. Jag har bra höftrotation och en bra avslappnad benspark trots att vänsterfoten gör sina små dödsryck emellanåt. Och utandningen finns där och handen är plan. Men ja, inte så rysligt tokigt va?
image_5a11d80a2a6b2209851532cf.jpg
 
Ännu mer kokta i hjärnan körde vi sedan simpass nummer två. Andra simpasset innehöll... Jag minns knappt. Vi var väldigt inne i vår individuella feedback. Jag funderade väl förhoppningsvis på en tidigare catch och att inte vinkla handen mot ytan. Efter insim och teknik skulle vi plocka fram våra tempo trainers igen. Den här gången skulle vi göra ett RAMP-test. Räkna Armtag Med Precision? Nej, ingen aning om vad det kan betyda. Men vi ställde i alla fall pipmojängerna i frekvensmode. Vår hastighet bestäms av hur många simtag vi tar per tidsenhet (antal per minut) och hur långt vi kommer på varje simtag (meter). Multiplicera dem och du får enheten meter per minut som alltså är en hastighet. Enkel enhetsanalys. Säger sig kanske självt att många långa tag på en kort tid ger en snabb fart. Yessss.  
 
Hur som helst. Utifrån vårt CSS finns ett uträknat intervall där vår mest gynsamma armfrekvens bör finnas. Jag skulle börja min resa på 54 simtag/minut och pipmojängen pep då varje gång en hand skulle sättas i vattnet. En kompis fick räkna mina simtag på 50 meter medan en annan kompis fick klocka min tid på 50 meter. Efter varje 50:a skulle jag tala om hur jobbigt det var och sedan höja frekvensen med 3 simtag/minut i totalt åtta steg. Jag slutade alltså på 74 tag/minut och poängen var att det sista steget skulle vara kräkjobbigt. Jag upplevde det aldrig kräkjobbigt eftersom jag upplevde att jag fick rationalisera bort all teknik och kraft för att hinna veva i rätt takt. Därför gick också mina sista två femtior långsammare trots att de var jobbigare än den som gick snabbast. Fröken tittade på siffrorna och konstaterade att min optimala frekvens troligen är runt 68 simtag/minut. Jag skulle gissa på kanske lite långsammare, men det ska testas.
 
När vi testat färdigt var vi kokta i hjärnan igen och Simpis och jag rattade mot vårt hotell. Checkade in och piffade lite snabbt. Matklockan hade klämtat för länge sedan så det var rätt spänt. Måste hitta något snabbt. Såg folk äta pizza i hotellrestaurangen och bestämde att det ville vi också. Dock inte pizzabuffé för jättedyra pengar. Vi ville hitta en riktig Italienare. Lämpligt nog fanns det en bara två gator bort så dit gick vi och fick turligt nog ett bord. Pizza blev det och glada miner som på köpet. Skål kompis!
 
image_5a11d5a8e087c31d047e94e6.jpg
 
Givetvis en efterrätt också. Nutella Semifreddo!!!. Halvfryst nougatglass. Det är typ det godaste jag vet. Men Ida, om du läser detta, även om den här var To Die For så är din tuuuusen gånger bättre. Och snart är det nyår och då gör du den igen. Punkt. Så. Himmel vad gott!  
image_5a11d5a2ddf2b320a39494f0.jpg
 
Med matkoma upp över öronen tog vi en liten kvällspromenad genom mina gamla kvarter. Vinkade till lägenheten på Linnégatan, gick över järnbron och förbi kyrkan och längs vattnet där jag cyklat såååå många gånger på min väg till Ångström. Det var fint, men mest är det faktiskt en känsla av stress att vara i Uppsala. Kan inte fatta att det är så längesen jag flyttade hem igen. Fast ändå inte alls så längesen. 4,5 år sedan. Hur som helst. Lite godisköp och lite sänghäng innan vi försökte sova. Luften stod stilla i rummet, sängen var mjuk och flaxutrymmet begränsat. Sov alltså sådär.
 
Grym frukost var det i alla fall. Det fanns hur mycket saker som helst att välja på, så det var med stadiga magar vi återintog Fyrishov för simpass nummer tre. Någon hade sänkt värmen i poolen och vi skulle bara skovla och skovla och catcha och catcha. Inte bästa kombon. Riktigt kallt. Och så gjorde vi intressanta enarmsövningar och kickövningar. Fröken ville introducera mig för 2-beat-kicken för att hon tror att den kommer passa min simstil. Stilen innebär att du kickar till med motsatt ben varje gång det sker en handisättning. Alltså en kick per tag. Jag gör det nästan redan nu, förutom att jag blandar hej vilt och slänger in fyrtakt titt som tätt. Och så mina dödsryck i vänsterfoten som gör att den kickar lite mer och lite orytmiskt mellan varven. Otroligt intressant att prova, och till en början hade jag noll signal mellan hjärna och högerben. Tydligen så ville vänsterbenet kicka på varje handisättning medan höger inte fick vara med alls. Fröken löste det genom att sätta på mig en fena på högerfoten så att jag lättare skulle känna den kicken och till slut så fattade jag. Sjukt.
 
Sista lunchen var bättre än den första, men den var ändå lite ångestladdad. Hur mycket potatismos kan man stoppa i sin mage och behålla den där under 400m max? Nu skulle vi ju göra ett nytt CSS-test. I grupp och med coach. Coach förberedde sina papper. Hon skulle hålla koll på oss alla åtta. Med splittider och coaching hela tiden. Så imponerad.  
 
image_5a11d5a9e087c3456c707bee.jpg
 
Jag har svårt att beskriva den känsla som sprider sig i mig när någon antyder simtävling i bassäng. Det är liksom förenat med ångest. Precis den ångest som gjorde att jag slutade med simtävling i bassäng en gång för så länge sen. Det liksom drar ihop sig i hela magen och axlarna späns och kroppen bara skriker neeeej. Hjärnan skriker ännu högre. Den skriker att jag inte kan. Och det är så svårt att ta i när kroppen känns spänd på fel sätt.
 
Men what so ever.  Jag simmade mina 400 över all rimlig förväntan. Anna hade dunkat i oss vikten av negativ split men vi var över lag ganska kassa på det. Som man alltid är. När vi testade 2x100m i hård fart före testet gjorde jag 42/1:28 och 43/1:30. Ganska o-nära negativ split. Jag tror inte att jag gjorde negativ split på 400 heller men jag sluggade i mål på 6:14 trots att det kändes så risigt. Trots att jag nu skulle hålla strikt högertrafik på en jättebred bana. Trots att jag simmade ikapp en kompis och fick stanna upp och bröstsimma ett par tag för att vänta in en omkörningsmöjlighet. Trots att det är skitsvårt att voltvända när vattenytan når ända upp till bassängkanten. Men 6:14 ändå alltså. Och fröken korrigerade för alla de där fadäserna och säger att jag gjorde 6:11,2. Alltså 9s sänkning jämfört med hemma. Det känns helt sjukt.
 
Dock var jag så trött på riktigt på 200 att jag inte orkade sänka den tiden alls. Det blev 3:04 igen och konsekvensen av detta blir en ordentlig sänkning av CSS. Vi har diskuterat det förut. Skillnaden i tid avgör och sänker du 400 utan att sänka 200 så minskar skillnaden och då minskar också CSS. Nu säger hon 1:33,6. Jag säger njaaee, men jag ska ge det en chans.
 
css_171119_5a12d2d4ddf2b3445d00baa4.jpg

Det var det. Simkursen tog tyvärr slut till slut. Vi avslutade med lite andningsövningar och lite mer 2-beat-kick. Jag fick till den till slut och jag ska verkligen jobba på den. Andningen tror jag är ett mindre problem för mig, förutom att jag vet att så fort det blir skarpt läge så kör jag bara högerandning.
 
Det sista som hände var en ny filmning framifrån under vattnet. Vi ska få analyserna senare men jag är osäker på om det kommer synas några improvements på den filmen ty hjärnan var helt stekt. Stekt på ett skönt sätt. Jag är så otroligt glad för att jag åkte på den här kursen. Glad för att Simpis aka Marre Maräng ville följa med mig. Glad och stolt över att hon utvecklade sin simning ett par magnituder mer än vad som är rimligt när hon bara krossar alla sina issues. Glad för alla verktyg och övningar och tänk jag fått med mig. Mest glad för att ha fått stifta bekantskap med underbara Coach Anna. Jag vill alltid ha hennes kvittriga röst i örat när jag simmar. Ville helst stoppa henne i ryggsäcken och ta henne med hem till Norrland. Tack för allt <3
 
image_5a11d591ddf2b32092a65570.jpg
 
 
 
Öpnna i nytt fönster