Nere på botten och vänt

Som jag var inne på i förra inlägget så har det känts lite tungt ett tag. Något vissa personer i min närhet förmodligen märkt av, har kanske inte givit så mycket energi till omgivningen de senaste tio dagarna utan snarare varit en jäkligt tråkig, tvivlande och negativ kille.. Sorry för det.

Det som det handlat om är egentligen inte att några pass gått tungt eller att jag varit orolig för formen. Jag tränar jättebra, och jag har två tränare jag litar på till 100%, så det är jag inte alls orolig för. Den lilla lilla tuva som kan stjälpa det här lasset är istället min högra fot. Eller rättare sagt, symptomen visar sig i min högra fot, exakt vart problemet sitter jobbar vi på att ta reda på och lösa. Som tur är har jag förutom Rubin och Ludde även Björn Sverre till hjälp som i egenskap av häxdoktor och voodoo-kung behandlar mig så jag ska vara i löpbart skick. Utan det här gänget vore jag körd för länge sen.

Problemen med min fot började i princip samtidigt som jag började löpträna ordentligt, under 2010. Sedan har det gått lite upp och ner, ibland har det varit dåligt, ibland har jag inte känt av det. Men att jag haft problemet så länge är något som tär på en som idrottare. Särskilt eftersom jag inte har några andra problem med kroppen alls och jag känner vilken potential jag har i min löpning. Då blir foten en så tydligt begränsande faktor. Egentligen är ju lite ont i foten en världslig sak, och borde inte få gå ut över humöret så totalt, men jag antar att eftersom jag satsar ganska hårt på detta så är bara tanken på att kroppen inte ska hålla något fruktansvärt ångestladdat. Vad skulle jag göra då? Lite enkelspårigt kanske, men så är det.

Hursomhelst så har foten trots allt blivit bättre sedan 2010, jag klarar av hårdare löpning och har inte tvingats till någon egentlig löpvila sedan 2011. Det som stör mig är mest att jag inte kan få ut allt som jag borde kunna få ut om jag hade två vänsterfötter, jag hade helt enkelt kunnat springa mer och tekniskt bättre.

Men sånt här är ju något man tyvärr får leva med ibland. Helst av allt skulle man vilja att alla skador var något som kunde läkas ihop under en begränsad periods vila, och sedan vara bra. Tyvärr är det inte alltid så, utan något som man måste jobba med aktivt under lång tid för att komma tillrätta med. Och det är så jag får se det nu, det här är nuläget, men både jag och mitt crew får göra vad vi kan för att jobba bort problemet och göra det bästa av situationen. Så är jag övertygad om att det kommer ordna upp sig ändå. Nu är det positiva tankar som gäller. Löpningen går bra trots allt, och dessutom finns det ju förbättringspotential både i bassängen och i sadeln. Så nu får det vara färdigtvivlat, dags att påverka min situation istället för att passivt påverkas av den. Svårt att säga exakt vad som gjort att jag ser mer positivt på detta än för några dagar sedan, känslor går ju inte alltid att styra, men nu är i alla fall magkänslan positiv igen.

En anledning kan vara att jag redan imorgon får dra på mig nummerlappen igen, det är nämligen dags för premiärmilen. Startfältet är lysande om man ser till vilka som är anmälda, så det ska bli riktigt roligt. Underlaget, banan och temperaturen kanske inte inbjuder till några personbästan, men det är egentligen helt oviktigt. När det är tävling är tiden ganska oviktig om det inte är i simbassängen eller på löparbana, den säger inte så jättemycket om prestationen. Men om jag ska sätta upp någon målsättning är det egentligen bara att vara snabbare än i någon tidigare säsongsöppning (33:42, Florida 2012). Är jag snabbare än det är det bra, då det loppet var betydligt mer lättlöpt än vad det kommer vara imorgon. Planen är troligtvis att falla efter för stundens hetta, gå ut alldeles för hårt och sedan gräva ordentligt djupt på andra varvet för att överleva över mållinjen. Ska bli sjukt kul.

Det man inte har i huvet får man ha i benen. Ses imorrn ni som springer.


833 b.gif?host=mikaelsahlberg.com&blog=41710136&post=833&subd=mikaelsahlberg&ref=&feed=1

Öpnna i nytt fönster