Jakten på David!

Det är alltså inte jakten på David Näsvik jag talar om, eftersom jag simmar snabbare än honom men han cyklar snabbare än mig så skulle ju rubriken i sådant fall vara ”jagad av David”.

Det jag syftar på är istället Michelangelos David-staty i Florens. Denna staty är nämligen en fantastiskt fin metafor för personlig utveckling, nu måste jag dock erkänna att jag stulit dessa idéer från jobbet där vi redan anammat denna metafor, så det är alltså inte jag som ur luften lyckats klura ut grunden till detta inlägg.

david_von_michelangelo.jpg?w=157&h=300

Men men, storyn är enligt legenden följande. En liten pojke tittar på den fantastiska statyn och frågar Michelangelo hur han lyckades få fram en så fulländad staty ur ett solitt marmorblock. Michelangelo svarar då pojken att det var enkelt, han tog bara bort det som inte var David… Alltså, för att vi som individer, eller idrottare, ska nå vår fulla potential och bli så fulländade vi kan bli, så måste vi ta bort det som inte är vi, eller som inte är ”David”. Det här tycker jag är oerhört klokt, då det är mycket enklare att lägga till saker än att ta bort. Om du bara lägger till saker så behöver du ju inte göra någon ansträngning med att granska vad du har eller vem du är, ska du däremot ta bort saker så krävs lite mer insikt.

I min idrottssatsning så finns det betydligt fler möjligheter att lägga till saker än att ta bort. Exempelvis finns det tre-fyra olika grupper jag skulle kunna simträna med, och ännu fler som jag skulle kunna springa med. Eftersom många av dessa grupper är mycket bra, med trevligt folk och bra pass är det lockande att försöka plocka russinen ur kakan och lägga till fler aktiviteter och människor i sitt nätverk. Men jag skulle ju ta bort, inte lägga till. Detsamma gäller sponsorer, vad är det egentligen jag behöver här? Jo, sponsorer för min del är antingen människor som har ett genuint intresse av att jag ska lyckas, och som hjälper mig utan krav på motprestation, sådana människor växer inte på träd och dom ska man aldrig byta bort. Sponsorer är även dom som kan bidra med rent finansiellt stöd, antingen i form av produkter eller pengar. För om jag ska bli mer professionell måste jag ha råd att åka utomlands för att tävla samtidigt som jag jobbar deltid, och tyvärr accepterar inte min bank varken sportdryckspulver eller kompressionsstrumpor när jag ska betala ränta på mitt bostadslån. Det är inte det att jag inte uppskattar när folk erbjuder mig att delta i deras träningsgrupper eller om de vill skicka någon snabb pryl som jag skulle se proffsig ut i, men att lägga för stort engagemang på detta är inte David, tyvärr. Det är som sagt inte alltid lätt att plocka bort, även om det är positiva saker.

I form av min träningsprestation så är jag så nära David jag kan komma när jag är på träningsläger. Då har jag inga sociala aktiviteter som stjäl tid (skillnad här på ”David” i min idrottssatsning och ”David” i det större perspektivet, att umgås med vänner och familj kan ju mycket väl vara David, men krasst sett inte som idrottare), jag kan sköta sömn och kost utan något annat som stör och jag kan fokusera på att göra varje pass så bra som möjligt. På hemmaplan är det dock skillnad, men även om jag långt ifrån gör en fulländad insats i min träning så finns det mycket som jag redan har påverkat;

■Sömn, Igår gick jag och la mig 20:45, för att gå upp 04:45 till morgonsim, att ha stannat uppe längre hade inte varit David.
■Sociala aktiviteter, att ta bort fest och diverse aktiviteter som jag egentligen inte är sugen på är David (kul kille).
■Att ”rensa” i mitt nätverk runt omkring min idrottssatsning för att behålla de delar som ger mig mest kontra mitt eget engagemang och ta bort det som inte är nödvändigt är David, om än tråkigt ibland.
■Att fokusera på min egen prestation är David, vad andra gör kan jag inte styra över, och är därför helt onödigt.

Däremot finns det ju många faktorer som gör att jag har en bra bit kvar till min David. Det mest uppenbara är att jag arbetar på dagarna. Jag har en lösning jag är nöjd med, men självklart är det lättare att nå sin fulla potential som heltidsproffs. Detsamma gäller ju även tvärtom, min idrott gör ju att jag inte heller når min fulla potential på arbetet. Men det är en kompromiss som är nödvändig, och inget jag klagar över. Hade jag presterat andra resultat hade jag ju varit proffs, och hade jag presterat sämre resultat hade jag inte jobbat 80%, så enkelt är det. Men det jag vill påverka först och främst är att jag vill hålla en bättre kosthållning, inte allt som man stoppar i sig när man har bråttom eller inte pallar laga rätt mat är David. Andra saker som inte är David är de timmar man varje vecka lägger framför olika bildskärmar utanför jobbet, som telefon, dator och TV. Inte alls David. Och slutligen så är det inte alls David att stressa upp sig för saker och ting. Något jag märker av i min vardag då jag kan komma på mig själv med att grubbla över saker jag inte kan påverka just där och då. Exempelvis kan jag inte göra mycket åt jobbet när jag ligger i simbassängen, och kvällens intervaller blir inte lättare för att jag har lite smyg-ångest när jag arbetar. Att fokusera på nuet är David, det jobbar jag på.

Nu är det säkert många som sitter som frågetecken och oroar sig, men er kan jag lugna med att både kebab, pizza och hip-hop är David. ”På spåret” också. Men min poäng med detta är helt enkelt att titta på din egen situation, och försök identifiera vad du kan ta bort. Exempelvis borde du kanske inte läst det här inlägget utan gjort något vettigt iställer, då hade du varit närmare David.

Om någon undrar mer över min status, så är den ganska god. Tränar på, har inte riktigt den fart jag vill ha i simningen, och i löpningen har jag en efterhängsen problemfot som definitivt inte är David, och jag har kanske 3-4 kilo utspritt på kroppen som inte är David, men jag har goda förhoppningar om att få ordning på mig själv och vara ett steg närmare David till sommaren.


726 b.gif?host=mikaelsahlberg.com&blog=41710136&post=726&subd=mikaelsahlberg&ref=&feed=1

Öpnna i nytt fönster