En nästan usel bloggare..

Ja, det omdömet kändes ganska rättvist från Larsa. Har varit fullt upp på alla fronter och inspirationen har saknats lite till att skriva om vad jag sysslat med de senaste veckorna.

En kort recap sen senast är att jag sprang Premiärmilen och veckan därpå Påsksmällen. Premiärmilen var misär efter en något optimistisk öppning, men Påsksmällen var däremot ett litet steg framåt. 33:02 tror jag tiden blev på Påsksmällen, så det går åt rätt håll iallafall, men det ska komma betydligt snabbare tider än så ur den här kroppen i år när den är tävlingsredo på riktigt.

Efter Påsksmällen har jag tillbringat två veckor med landslaget på Playitas. Eftersom de flesta som besöker min sida förmodligen är triathleter eller liknande så behöver jag ju inte gå in i detalj på hur det ser ut på fuerteventura, eller för den delen dela med mig av några sköna stilstudier av cykling i motljus.. Men ett bra läger var det iallafall, har tränat mer volym än jag någonsin tidigare gjort, med två veckor mellan 20-25 timmar. Jag har faktiskt aldrig tidigare gjort en vecka över 20 timmar, vilket måste vara någon typ av världsrekord för en triathlet. Om jag ska generalisera lite så tror jag många triathleter, och då framförallt motionärer, tränar alldeles för mycket volym, där en stor del är meningslösa ”shitmiles”. Fokus ligger ofta på veckototaler i distans, timmar och antal träningspass. Nu vill jag ju inte verka naiv, jag förstår mycket väl att det krävs en otroligt mängd träning för att nå världstoppen i en konditionsidrott, men det finns ju vissa punkter man bör beakta:

1. Världseliten tränar otroligt mycket, visst, men de har oftast byggt upp en tålighet under flera år, och de är oftast proffs som har träning som heltidsjobb. Alltså kan de hålla kvalitè på sina 25-30h/vecka.
2. Om varje pass har ett syfte och gör dig bättre kommer du bli väldigt bra om du tränar tre pass om dagen. Om du däremot tränar tre pass om dagen med syftet att träna mycket är det ju inte säkert att du lyckas. Men du kommer fördriva mycket tid. Om du däremot ”nöjer” dig med två pass om dagen, sex dagar i veckan, och gör dessa bra så kommer du ha tolv tillfällen varje vecka att bli en bättre idrottare, det borde räcka för de flesta.

Men men, jag antar att det är en del av sporten, jämföra träningstimmar och tävla i kilometer. ”How much do you train on your days off?”.. Men i mina ögon är det framförallt ett tecken på att man inte litar på det man gör. Är du osäker på om din ”talang” räcker, om du tränar rätt eller liknande, så kan man alltid stilla samvetet med mer volym.

Men åter till lägerveckorna. Fantastiskt kul att hänga med övriga delar av landslaget i två veckor, jag kände inte alla särskilt bra innan lägret, men gör det desto bättre nu. Framförallt långdistansarna var nya bekantskaper, och jag måste säga att min respekt för de längre distanserna ökat. Och jag har själv blivit mindre sugen på att köra dom.. Men det är en gedigen träning de gör, långdistansarna.

Något jag verkligen uppskattar är när man lite oväntat hittar en träningspartner som ger en perfekt sparring. Dessa veckor var min oväntade träningskompis David Näsvik och träningen var löpning. Våra gemensamma löppass var av någon anledning något av lägrets höjdpunkt för min del. Svårt att säga varför, det blev helt enkelt bara bra träning. Sedan gjorde jag ju massor av bra träning med Joel, Tom, Per, Lisa, junisarna (aa, Sarwe, du är fortfarande junis i min värld), och övriga långdistansare. Men just löpningarna med David var oväntat roliga. Kanske är det för att jag är ett halvt steg före David i löpningen, och jag således bygger på min buffert inför den händelse att vi skulle cykla tillsammans, för där kan jag behöva lite försprång..

Formmässigt så är det just löpningen där jag känner mig stark. Cyklingen behöver jag däremot lägga lite mer tid på. Det är ju ganska onödigt att springa fort om man är så pass trött när man väl kommer ut på löpningen att man inte har något mer att ge. Så för att bli en snabbare löpare i en triathlon behöver jag både simma och cykla lite bättre, men det kommer.

Simningen har blivit bättre, vilket jag tackar coach Ludde för. Däremot hade jag ett litet bakslag när jag under en vilodag fick för mig att behandla min kropp med en omgång med massagebollen. Försökte nämligen trycka ut lite onda punkter runt axeln, vilket gick så bra att jag efteråt knappt kunde lyfta vänsterarmen. Fick därför göra en DNS på den träningstävling jag tänkt köra samma dag som challengetävlingen. Kanske var tur i och för sig, Oscar Djärv hade varit svårslagen. Dynamit i skorna på den killen.

Närmast på tapeten står Kungsholmen Runt 10km den 4/5, och sen blir det ”riktig” säsongspremiär i form av en ITU Continental Cup i Marocko 18/5, sprinttävling med massa snabbfotade herrar. Ser fram emot att se om träningen gett några resultat på racebanorna, annars får jag kanske börja träna lite mer på mina vilodagar..


929 b.gif?host=mikaelsahlberg.com&blog=41710136&post=929&subd=mikaelsahlberg&ref=&feed=1

Öpnna i nytt fönster