Medoc Marathon 2017 - The Story

Jag tänker i mitt stilla sinne vad jag ska säga till hjärtspecialisterna nu när jag äntligen fått en tid.

Doktorn: Har du gjort något ansträngande sedan du fick åka ambulans till Mora sjukhus för hjärtbesvär?
Jag: Nä, inget speciellt. Jag sprang en ultravasa 45 km och tre veckor senare ett vinmarathon i Frankrike. Inget speciellt alls.
Doktorn: Gå hem. Vi slösar inte tid på idioter.

Men det var inte det inlägget skulle handla om utan Medoc Marathon!

Innan loppet
Jag jobbar som en tok. Hela tiden och oavbrutet. Hinner knappt kika upp från datorn innan nästa uppdrag kommer nertrillandes i mailen. Men jag gillar det ju också, jag älskar när allt går fort, när allt händer samtidigt, att vara inne i karusellen. Men just innan lopp är det något frustrerande. Att behöva packa tre dagar innan för jag vet att jag inte kommer att ha en sekund över till packning innan jag åker. Tur att Pojkvännen tänkt på allt praktiskt. *emoji-hjärta*

Klockan 02:00 på onsdag åker vi ner mot Arlanda. Klockan 04:00 har jag slagit upp datorn och jobbar mig fram till flyget går. På flyget öppnar jag datorn fortare än kvickt när däcken lyft från marken och slår igen den precis innan däcken når backen igen. I väntan på planet från Paris till Bordeaux sitter jag där med datorn i knäet igen. Och så fortsätter det. Inser när vi kommer fram till Bordeaux och ska äta lunch att jag avverkat en 10 timmars jobbdag...

20170906_052210.jpg

Men det är härligt att komma till Bordeaux igen! Vi bor på ett hotell mer mot stan och tar en promenad efter lunchen. Sen somnar vi en stund i sängen innan vi äter middag och tidigt i säng.

Torsdagen börjar med tidig frukost och jobb, jobb, jobb. Efter första jobbpasset unnar vi oss en sightseeingjogg i parker. Otroligt vackert!

20170907_101053.jpg

Sedan fortsätter vi jobba på Starbucks. Känner mig som en 20-årig mediakonsult (heter det ens så?).

20170907_112905.jpg

Många timmar senare bestämmer vi att det får räcka med jobb och drar ut på stan igen. Vinmuseum får det bli. Inte så spännande som vi trodde men helt OK. Tar en spårvagnstur hit och dit. Mysiga café-stopp, kyrkostopp och middag.

20170907_145133.jpg

På fredagen jobbar vi lite till och drar efter lunch mot stället vi ska bo på. Ett mysigt bed-and-breakfast som ägs av en vinproducent. Han har påbrå från Skottland och är extremt charmig.

20170908_182646.jpg

Vidare till Paulliac och hämtar ut nummerlapparna.

20170908_155706.jpg
20170908_161749%25280%2529.jpg

Nu står vi inför ett vägskäl - Pojkvännen vill åka på pastaparty en mil norrut utan att vi har en aning om hur vi tar oss hem. Jag är kontrollknarkare och vägrar om vi inte har säkrat transport hem. Vi dividerar och försöker hitta alternativ men det är stört omöjligt. Pojkvännen kapitulerar och vi åker hem med tåget. Det blir middag på en trevlig restaurang i byn i stället. Dit cyklar vi genom vinodlingar. Romantiskt!

20170908_192021.jpg

Sover bra och vi får också sova ganska länge på morgonen då hotellägaren fixat skjuts till oss till starten. En kanadensare och två fransmän är snälla nog att upplåta plats till oss.

20170909_083542.jpg

Det är trångt när vi ska ta oss igenom säkerhetskontrollen till starten. Det är lång kö till väskinlämningen. Allt tar sjukt lång tid.

20170909_090456.jpg
20170909_093059.jpg

När det är 2 minuter kvar till start rusar vi till startkön. Onödigt att rusa ty det tar 10 minuter för oss att ta oss till startlinjen efter starten har gått....

Loppet
Det är väldigt trångt i år, troligtvis för att vi står så långt bak i år. Förra året startade vi mycket längre fram. Kön sniglar sig fram och efter en kilometer kommer första vinstoppet. Trångt. Vi drick dock vin. Förstås. Vidare en liten bit till men det blir stockning igen där husen bildar en trång gång.

20170909_103725.jpg

Första fem kilometrarna tar en timme men sedan flyter det på lite bättre. Vi stannar vid varje stopp och dricker och äter. Dock är det inte så många vinstopp den första milen som förra året. Bra tror jag.

Så roligt att få kika på alla kostymer och alla människor. Skrattar högt när jag ser Freddie Mercury fixa med sin outfit bland vinrankorna - stringkalsonger och läderbyxor med bar rumpa....

Pojkvännen fotar en helt naken kille, bara nummerlappen döljer pillesnoppen.

20170909_114704.jpg
20170909_114712.jpg

Jag har problem med fötterna ganska direkt från start. Det gör ont. Det är inte roligt att springa när det gör ont. Vi räknar ner till halvmaran och tänker att efter det börjar vi gå i backarna. Det gör vi men efter tre mil känns det som att jag behöver gå ännu mer. Konstaterar dock att det inte spelar någon roll om jag springer eller går, allt gör ont. Pojkvännen manar på och lurar mig att springa. Han kallar sträckorna för "guldsträckan" - sträckan där ALLA måste springa. Oavsett. Jag påminner väldigt ofta om förra året då Batman minsann vägrade springa överhuvudtaget men han låtsas som att det regnar. Vilket det gör nu och då. Och vilket regn! Det öser ner för att sekunden senare upphöra och solen skiner som besatt. Märkligt.

Vi springer om ett Eiffeltorn.

20170909_122653.jpg

Som vanligt är stämningen vid det fina slottet magiskt. Alla vill stanna där för evigt. Ingen vill springa de sista 7 km. Ingen. Inte jag heller.

20170909_144604.jpg
20170909_144648.jpg

Vi förundras över att loppet tagit så lång tid, att vi faktiskt måste lägga på ett kol för att komma under 6,5 timme. Kan inte förstå att vi kunde promenera sista 15 km förra året och ändå komma i mål före 6,5 timme.

Dricker vitt vin, äter ost, får glass och till slut är målrakan ett faktum.

20170909_152526.jpg
20170909_155024.jpg
20170909_155708.jpg

Glider in under målportalen på 6 timmar och 27 minuter. Precis under tidsgränsen alltså. Dock vet jag inte vad som händer om man går över gränsen, det sägs att man inte får medalj, väska och vin men jag vet inte. Det är ju så himla många kvar på banan så jag tror inte riktigt på det.

20170909_155830.jpg

Från fin väska, vin och medalj. Tjejerna får också en ros.

20170909_160621.jpg
20170909_160145.jpg
20170909_160626.jpg


Efter loppet
Jag har så fruktansvärt ont. Varje steg gör vansinnigt ont. Vi glider in i tältet och dricker öl.

20170909_163003.jpg

Hittar några tjusiga killar att föreviga. Ser ni hur nöjd jag ser ut nedan. Smärtorna är som bortblåsta.

20170909_163853.jpg
20170909_161722.jpg

Har tur och får skjuts tillbaka i samma bil. Killarna som sprang är inte alls sugna på några fler marathon efter det här, kanske beror på att deras längsta långpass var en vecka tidigare och landade på 17 km tack vare att de sprang fel. Annars hade de sprungit typ 14 km....

Dusch, slappande i sängen och så middag. Jag hade längtat efter pizza men trodde inte att det fanns pizza i den lilla hålan. När vi väl cyklat till restaurangen igen så ser jag en pizzahusvagn mitt emot... I stället äter jag en superäcklig biff. Blä. Somnar ovaggat. Då var det marathonet gjort.

Öpnna i nytt fönster