Triathlet med sömnbrist, chokladdiet och tankar om balans 

Ärtan sover väl lite blandat kan man säga, väldigt blandat med att äta på nätterna. Senaste veckan måste ha inneburit någon slags fas för nu har han inte bara diskret kört in sina naglar i mitt tandkött/näsa/ögon när han vaknat, utan nu kör han gallskrik. Snabbt som ögat ska det gå att langa fram bröstet åt honom, annars är det lite som att han kör efter devisen ”sover inte jag sover ingen”. Att han sen gärna vaknar och börjar stretcha baksida lår och hålla föreläsning runt 5-snåret medför onekligen viss sömnbrist hos mamman. Oftast går det hyfsat men nu några veckor har jag varit sliten och då gäller det att balansera rätt med allt annat i livet för att inte krascha – varken fysiskt eller mentalt. Jag vill ju vara i bra form till sommarens tävlingar och kan bli stressad om jag inte tränar som jag tänkt – men samtidigt så tjänar jag ju inget på att krascha rakt in i väggen viket kanske konsekvensen blir om jag kör på för fullt utan att lyssna på kroppen. Man blir ju lättare sjuk också om man slarvar med återhämtningen. 

Det där med att lyssna på kroppen är svårt ibland, gränsen är hårfin mellan känslan av att det kanske är vetttigast att hoppa över träningen och tanken på att jag kanske behöver träningen för att ladda lite energi. Jag försöker vila ofta och ta en powernap när bebis sover, men ibland rullar vardagen på så fort att jag missar att stanna upp. Men så kommer ett löppass när jag känner varje meter hela passet att jag skulle kunna lägga mig i diket och tvärsomna och då blir jag påmind om vilan.

Men de veckor jag inte varit helt toktrött så tycker jag att träningen gått bra! Jag springer med vagnen på dagtid, cyklar och simmar ett par kvällar i veckan och så blir det lite träning på helgerna. Försöker också springa en del utan vagn när det funkar, sprang 20 km med två träningskompisar förra veckan och det är det längsta jag sprungit sen jag födde barn och det gick riktigt bra! Och så är det min gymnastik som jag går på – så galet kul! En kväll i veckan träffas vi en stor grupp vuxna i gymnastikklubbens vuxentrupp och tränar på allt från kullerbyttor och hjulningar till volter på trampett.

Jag är galet hungrig och äter hela tiden – rätt mycket choklad. Det är nog också förmodligen jag som drar runt hela Parrotskoncernen med allt naturgodis jag tuggar i mig. Kanske inte konstigt att jag blir hungrig – helammande bebis, 2-3 timmars promenad dagligen och så 6-7 träningspass i veckan. Nu har jag dock dragit ner lite på promenaderna när jag varit sliten, tränar lite på att se på tv och dricka te också;-).  Skulle nog behöva äta mer mat för att kanske bli av med lite av sötsuget, vet inte om det är så mycket näring i brownies och biscotti? Visserligen hembakade i alla fall, jag får väl trösta mig med det. Och så lade en kollega till mig ut en länk om att Alzheimer skulle kunna bero på för mycket socker eller något liknande – i så fall är jag illa ute… Men det är nog snart slutfikat i alla fall för min del – om jag inte vill att bebis ska födas upp på choklad. Numera har han nämligen full koll på när jag stoppar något i munnen, så jag får väl börja fika på några majskrokar eller något…

Annars är ju kroppen cool faktiskt! Den här lille klumpen har vuxit nästan 20 cm och långt mer än fördubblat sin kroppsvikt på ett halvår – på enbart mat som min kropp producerar åt honom och samtidigt som kroppen också hänger med på alla mina träningspass. Det är sådant jag kan behöva påminna mig om ibland.

wpid-20171202_081446-900788283.jpg

Jag tänker att det är rätt häftigt att helamma och vad kroppen kan göra! Nu har vi dock börjat att introducera lite smakportioner av annat och det älskar han, men det är fortfarande bröstmjölken som är huvudfödan. 

Han är en bebis som börjar bli van vid att hänga med i idrottssammanhang – bara de senaste veckorna har han hängt med på Triathlonförbundets Ledarboost i Uppsala, en ätstörningsföreläsning på Sörmlandsidrotten i Eskilstuna, ett gäng simträningar, suttit i löparvagnen på träningsrundor och varit med på barntriathlonträning. Det brukar funka jättebra och i Uppsala hade han sin gudmor som var den från förbundet som ordnade Ledarboosten och hon bar mer än gärna omkring på honom.

wpid-img_20171118_092012_636-1390516352.jpg

wpid-img_20171119_135853_288868586448.jpg

wpid-20171122_205735367835989.jpg

wpid-20171130_103100_001-1498930199.jpg

wpid-img_20171202_210503_4241537895457.jpgNu håller jag som bäst på att planera sommaren med tävlingar och upptåg – jag är väldigt tävlingssugen!

Öpnna i nytt fönster