Dubbla hjärtlsag – hur farligt är det?

Först är det en hel evighet kvar, sedan är det flera månader fram i tiden. Efter det så har man ju semestern på sig … men ta mig sjutton. Den där semestern börjar lida mot sitt slut och nu är vi snart där igen: JULAFTON är snart här! Bästa dagen på året – det är inte långt kvar till Ironman Kalmar.

Tjohoo!!!

Det är bara det att jag och Roger ska köra ett litet swimrunlopp först.

Loftahammar Endurance day bjuder på 37 km löp och 9 km sim … vi tänkte inte alls som vanligt utan vi följde våra hjärtan. Vi ville köra ett swimrunlopp ihop. Få en dag tillsammans – egentid. En sjuhelsikes date!! Så vi valde att köpa en startplats till LED, eftersom vi inte vann lotteriet till ÖtillÖ. Logiskt, eller hur?

Det kommer bli en kul dag i skärgården, det är ett som är säkert och och vi hoppas på snabb återhämtning. I dag har Roger skaffat sig en ny swimrundräkt och vi har vi turats om att simma och springa lite runt sjön där vi bor. När vi kom hem så så jag bestämt till Roger att nu MÅSTE jag blogga.

IMG_7341-1024x768.jpgAlvaret. Fick till härlig fart och många mil under Ölandsveckan.

Jag har inte bloggat på länge. Det är helt enkelt fullt i schemat med en tvååring, jobb, tre stora barn, ett hem som ska skötas och en massa roliga saker som ska upplevas och göras. Som till exempel semestern. Jag har också känt mig mentalt sliten. Det ska sägas. Jag har lite att fundera över när Kalmar är över. Hur gör jag nästa år? Vad hade jag kunnat göra bättre det här året?

Helt klart så har jag tränat FÖR bra och varit för motiverad i vintras. Det har resulterat i slitet huvud under sista delen av våren och det har inte funnits tillräckligt med ork att genomföra den formtoppning som jag har haft i bakhuduvdet under hela resan.

Alla erfarenheter är bra erfarenheter. Jag har lärt mig att inte underskatta att unna mig att göra andra roliga saker – släppa troathlonandet ett par dagar,  inte bara träna.

Jag har dessutom haft lite huvudbry kring hälsan. Hjärtat har gjort sig påmint med arytmier – en ovana som finns i min släkt men som också är en vanlig företeelse bland folk som sysslar med långdistans. När hjärtat spökar, slår dubbelslag och bökar, då påverkas man lätt mentalt. Det är också dumt att maxa pulsen innan man har fått en utredning.

Problemen blir ofta värre av oro. Mitt första EKG visade flera extra slag. Men i veckan gjorde jag ett arbets-EKG och fick cykla upp pulsen till max och fortsätta tills failure och jag presterade på topp. Det tyder på att hjärtat är friskt. Inga kranskärlsfel – jag blev friskförklarad.

IMG_9883-e1501191390439-768x1024.jpgLöptur på Österlen – slår alla andra rundor under hela året!

Jag firade med att köra 4×4 min på trainern så svetten sprutade och kroppen jublade. Jag har saknat detta! Under hela sommaren har jag saknat att ta i och tro på min styrka. Det är inte kul att tvivla, det blir ungefär som när jag körde i Vansbro – lite halvdant.

Så så ser läget ut inför mitt A-race. Det här har jag tränat under de sista veckorna.

Jag har varit på Öland en vecka och cyklat 30 mil totalt.

Jag har sprungit en del långas, senast den här veckan blev det 20 km i tävlingsfart..

Jag har även kört ett par pass med intervaller. Något tröskelpass.

Den här veckan har jag simmat så gott som varje dag med paddlar.

Och jag har gjort vad jag kunnat för att hämta upp mentalt. Det positiva beskedet från doktorn gjorde verkligen sitt.

Nu tänker jag se till att njuta av det jag har, den form som faktiskt finns där och att jag har gjort massor av bra träningstimmar under ett helt år. Jag gör det bästa av det helt enkelt och satsar på att suga på varje minut av den dag som känns lika speciell som julafton.

Och nu när doktorn har sagt att mitt hjärta visade på normal hjärtrytm så börjar jag tro på att jag är Ironman ändå.

IMG_9930-e1501191468164-1024x768.jpgTrodde inte att jag hade det i mig men 20 km i tilltänkt tävlingsfart!

 

Öpnna i nytt fönster