Äntligen är benen så där skönt trötta

Vilken underbar morgon!

Äntligen händer det. Jag vaknar på morgonen och det är klar himmel och sol ute. Dessutom känns kroppen härligt genomarbetad efter1,5 timmars distanspass på trainern igår.

Veckans core-pass känns också av på det rätta ställena och benen har inte varit så här slitna sedan flera månader tillbaka. Ett tecken på att jag gör något med riktning framåt.

IMG_8374-e1489572999503-1024x768.jpg

Livet har en del andra planer för mig än just träning och bättre form.

Min mamma valde att lämna sin familj, alla nära och kära på Alla hjärtans dag i år – efter en tids dramatisk och plötslig sjukdom. Det går inte att fightas mot det. Mitt enda alternativ är att bara acceptera det faktum att jag är i sorg, energin som skulle gå till att växla upp träningen finns inte där varje dag, just nu.

Det går helt enkelt inte att ösa ur en tom behållare.

Jag räknade inte alls med att dettas kulle komma. Jag trodde det låg flera år fram i tiden.

Min mamma hade blivit lite äldre men var fullt aktiv. Skötte hem, trädgård, cyklade, promenerade och handlade.

Det är så man vill leva livet ända till slutet tänker jag. Jag gläds åt det för hennes skull. Hon hade god fysik. Hon var väldigt frisk. Trrots det fick hon en brutal cancer som växte lavinartat snabbt.

Nu är begravningen bakom oss. Det känns lite lugnare. Framförallt inte lika mycket praktiskt att fixa med.

Jag gör mitt bästa för att sköta vardagen så bra det bara går. Det är viktigt för mig att sköta mitt jobb på ett bra sätt. Det är viktigt för mig att fokusera på Edith. Just nu är det också viktigt att hemmet inte blir helt kaosigt på grund av att vi lägger all tid på att träna på kvällarna. Jag behöver lite ordning runt mig för att lugna mitt inre.

Känner också otroligt stor tacksamhet till allt jag faktiskt har. Roger. Barnen. Mina fina vänner, släkten och helt otroliga kolleger. Och tacksam över att jag har träningen att tänka på, att ägna mig åt att hämta kraft ifrån.

Edith är min egen lilla power bank. Små gosiga armar runt halsen. En stor puss på kinden. Så oändligt mycket kärlek. Att få ge och ta emot.

Livet är fantastiskt på så många sätt.

Nu måste jag dessutom bestämma mig om jag ska anmäla mig och satsa på Borås Triathlon eller inte, medeldistans. Dags att cykla lite längre pass. kanske simma lite mer också.

Öpnna i nytt fönster